onsdag, april 10, 2013

Klimatförändringar i nutid och i geologisk tid

Vilka fenomen och aktiviteter kan sättas  i samband med klimatförändringar?  En klimatförändring som diskuteras mycket nu är ökad växthuseffekt, dess orsaker, hur mycket effekten ökar, och vad den leder till, just nu och i framtiden. Vi har sedan 100 år tillbaka en ökande växthuseffekt och vi ska i denna text se hur katastrofer som översvämningar och eventuellt stormar har ökat i antal sista tiden. De tankar som finns här, finns även i pdf-fil, som skrivits inom en kvällskurs.

Vi ska även här se att klimatet förändrats många gånger under jordens historia (Wolfarth och Björck (2007) "Vart är klimatet på väg"; Björck  (2008) "Jordens ständigt föränderliga klimat";  KVA (2009) "Uttalande av akademien om klimatförändringar").  Vi ska se till klimatförändringar både i nutid (ett 10-tal år, det ska ha gått 30 år innan man kan tala om klimatförändringar; ett exempel är de sista 10 årens vikande temperaturökning som inte ännu helt tolkats som en klimatförändring, dvs  klimatkänsligheten har ännu inte omräknats) och lång tid (100 000-tals, till och med miljontals år). Undertecknad vill direkt säga det är svårt att med trovärdighet visa på kausala samband (att X påverkar och leder till Y), speciellt svårt är det att visa att X, och endast X, leder till Y, både eftersom det är vetenskapligt svårt och eftersom det säkert med stor sannolikhet sällan är så endast X leder till Y. Speciellt svårt är det med klimatförändringar eftersom de per definition sker över längre tid, vilket gör att man inte ska se till enskilda år eller enskilda regioner. Här ska vi därför se globalt och över längre tid (minst 10-tals år).

Mellan åren 1961-1970, påverkades 1 av 138 personer i hela världen av naturkatastrofer  ("natural hazards"), jämfört med 1 av 28 mellan åren 2001-2010. Antal klimatrelaterade katastrofer de sista tio åren är drygt 82 % av alla katastrofer (enligt CREDs definition av katastrof). De klimatrelaterade katastroferna har under de sista 10 åren i genomsnitt per år varit: 175 stycken översvämningar ("flood"), 102 stormar, 21 av typen extrem temperatur och av 16 typen torka. Tillsammans  314 stycken klimatrelaterade katastrofer per år av i genomsnitt (mellan 2002-2011) totalt 380 katastrofer per år, dvs 82,6 %. (CRED, 2012, "Measuring the Human and Economic Impact of Disasters", http://cred.be/publications)

Nedan visas hur de klimatrelaterade katastroferna översvämningar ("flood"), stormar, extrem temperatur och torka har utvecklats mellan 1980 till 2011 (källa http://www.unisdr.org/we/inform/disaster-statistics):



Nedan är det möjligt att se än fler trender gällande naturkastrofer över längre tid, 1900-2010 (källa www.emdat.be/, generellt vill jag rekommendera CRED, the Centre for Research on the Epidemiology of Disasters, och dess databas Emdat, t ex www.emdat.be/natural-disasters-trends när det gäller data, statistik och trender över naturkatastrofer):


Det är ovan möjligt att se att klimatrelaterade översvämningar i antal har ökat från kring 50 per år under 1980-talet till 175 per år i genomsnitt mellan 2002-2011. Och det är även möjligt att se att antalet översvämningar varierar mer från år till år under sista tiden. Trots att det är svårt att visa på att X leder till Y så menar Mats Andersson på SMHI, som var föreläsare inom kursen Naturkatastrofer och jordens krafter den 23 april 2013, att det finns ett kausalt samband mellan ökad global temperatur och ökade antal översvämningar, vilket är lätt för vem som helst att ta till sig, eftersom varm luft kan innehålla mer vatten. Katastrofer av typen stormar är dock svårare att säga att de har otvetydigt har ökat under de sista 30 åren, men visst tycker jag man i ovanstående diagram säga att de nästan har fördubblats på en 30 års period. Holland och Bruyère har i artikeln "Recent intense hurricane response to global climate change" också noterat en ökning i antalet starka orkaner sista tiden som de sätter i samband med ökad växthuseffekt, men de menar samtidigt att denna ökning inte kommer fortgå när den globala temperaturen ökar ytterligare. Professorn i meteorologi Lennart Bengtsson menar dock i SvD artikeln "Stormar orsakas av skillnader i temperaturen" att stormarna inte ökar i styrka av ökad temperatur. I en artikel i DN (2005) "Växthuseffekten har gett fler kraftiga orkaner", lyfts fakta från Judith Curry vid Georgia Institute of Technology och hennes kolleger vid väderlekstjänsten NOAA fram. De har kunnat se en tydlig trend de senaste 35 åren, att stormarna har ökat i styrka:
Visserligen har det totala antalet orkaner inte ökat. Men orkanerna har ökat i styrka. De allra häftigaste, som klassas i kategorin fyra och fem, har blivit vanligare än ettor, tvåor och treor. Fyror och femmor har nästan fördubblats; de har ökat från 50 per femårsperiod i början av 1970-talet till 90 per femårsperiod den senaste tiden. - Vi kan säga med viss säkerhet att det hör ihop med uppvärmningen. Det kan knappast vara naturliga variationer, säger Judith Curry.

Statistiken
visar att den största ökningen av riktigt häftiga orkaner har skett i norra Stilla havet, sydväst­ra Stilla havet och Indiska oceanen. I Atlanten har de riktigt intensiva orkanerna inte ökat lika mycket, och det totala antalet orkaner har till och med minskat under 90-talet.

För några veckor sedan publicerade en annan amerikansk orkanforskare, Kerry Emanuel vid Massachusetts Institute of Technology, en artikel i tidskriften Nature, där han med en annan metodik visade att orkanerna har blivit mer intensiva i takt med att havsvattnet blir varmare.
Tillsammans gör detta att jag kan se att klimatförändring när det gäller antal och styrka när det gäller katastrofer i form av översvämningar och stormar. Och det finns ett samband, stormar innehåller ofta mycket regn. Tycker det därför är intressant men svårt att förstå hur KVA (2009) i "Uttalande av akademien om klimatförändringar" kan komma fram till:
7. Andra möjliga förändringar relaterade till ett allt varmare klimat, till exempel mer intensiva och frekventa tropiska och extra tropiska cykloner och en intensivare nederbörd, kan inte urskiljas idag. Den stora ökningen av skador orsakade av kraftiga oväder i olika delar av världen, beror huvudsakligen på att mänskligheten idag utnyttjar mer utsatta platser och inte på ett mer extremt väder.
Man kan även se att det totalt varit mer förekommande med torka än extrem temperatur under hela tiden 1980-2011, men att sedan 10 år tillbaka så har antalet katastrofer av typen extrem temperatur blivit mer vanlig än torka (enligt tidigare så har vi i genomsnitt haft 21 katastrofer per år av typen extrem temperatur och 16 katastrofer av typen torka per år under de sista tio åren). Sist men inte minst, vilket skulle kunna bli ett eget stort debattämne, så har katastrofer av typen översvämning och stormar minskat de sista åren. Är det en tillfällighet?, ska det klassas som en klimatförändring (eller är fem år för kort tid). Hänger minskning av översvämningar och stormar ihop med att den genomsnittliga globala temperaturökningen också har stannat av under de sista åren? Vilket kanske också är en tillfällighet och kanske speglas olika med olika typ av statistik. Det vore intressant om någon kunde redogöra för att både temperaturökning och antalet katastrofer har minskat de sista åren och argumentera för en trolig förklaring och samband mellan genomsnittlig temperatur och antalet katastrofer.

Bilden nedan visar antal påverkade och dödade av olika typer katastrofer under 2012 och genomsnittsvärden mellan 2002-2011 (källa http://www.unisdr.org/files/31685_factsheet2012.pdf ):


Om vi återigen ser till antal katastrofer av olika typer så visas nedan antalet katastrofer under 2012. Detta värde jämförs med genomsnittsvärden för perioden 2002-2011 på samma sätt som ovan. En konstigt "detalj" är att effekten i form av påverkade och döda av katastroftypen extrem temperatur är relativt låg (580 tusen mot normalt, i genomsnitt, 9 miljoner påverkade och 1626 dödade mot normalt, i genomsnitt, 14596 dödade per år; men antalet katastrofer av typen extrem temperatur är högt under 2012 (49 mot normalt, i genomsnitt, 21 per år). (källa ibid):


Svenskarna är väl medvetna om allvaret i nuvarande klimatförändringen. Nästan nio av tio svenskar (87 procent) uppfattar klimatförändringen som ett allvarligt hot mot mänskligheten, och nästan lika många är oroliga för hur Sverige kommer att drabbas, enligt en ny opinionsmätning från vindkraftsbolaget O2. Dessutom tror nästan tre av fyra (73 procent) att de själva kan göra något för att bromsa klimatförändringen.

Klimatet har förändrats många gånger, bl a på grund av mängden växthusgaser och de cykler som Milankovic beskrev. Vi lever i slutet av en "kort" värmeperiod (brukar vara ung 15 000 år) i en lång ishustid.  Wolfarth och Björck (2007) har skrivit artikeln "Vart är klimatet på väg" och Björck  (2008) "Jordens ständigt föränderliga klimat". Både dessa artiklar tar på ett utmärkt sätt upp jordens ständigt föränderliga klimat. Med denna vetskap kan det lätt bli så att man som Torbjörn Sassersson underskattar dagens ökade växthuseffekt. Läs till exempel Sasserssons artikel: "Klimathotalarmisterna missar kurvan som pekar rakt ner i en ny istid". Det är detta, att förändrat klimat, kan beskrivas så olika, som gör ämnet så spännande! Ett förändrat klimat kan beskrivas som något som sker helt utan människans påverkan, eller, att det är människan som påverkar klimatet. Vidare säger de flesta att det i framtiden blir varmare, men det finns även de som berättar om en framtid som blir kallare (en ny istid). Motsäger alla dessa ståndpunkter varandra? Nej!, vill förhoppningsvis denna text visa.

Innan vi går långt tillbaka i tiden för att fånga en del av alla klimatsvängningar som förekommit vill jag referera till olika artiklar som tar upp vad den globala medeltemperaturen förväntas stiga till vid en fördubbling av koldioxidhalten, vilket tas upp inom begreppet klimatkänslighet. IPCC-rapporten från 2007 anges att klimatkänsligheten - den långsiktiga globala uppvärmningen vid en fördubbling av koldioxidhalten - ligger mellan 2 och 4,5 grader.

En annan fråga, som liknar ovanstående, är vad den globala  medeltemperaturen förväntas stiga till år 2100. En rad forskare skriver i DN den 25 januari 2013:
Att vi kan gå en fyragradersvärld till mötes är alltså inte särskilt kontroversiellt. I Världsbankens rapport uttrycktes detta som att det finns 20 procent sannolikhet för en uppvärmning på fyra grader till år 2100 och en viss möjlighet för att det kan inträffa redan tidigare, mycket beroende på vilka klimatåtgärder som vidtas framöver, men också klimatkänsligheten
Här antas koldioxidhalten fördubblats (jämfört med förindustriell nivå på 280 ppm) till år 2100 och att klimatkänsligheten är 4 grader vid en fördubbling av koldioxidhalten. Men fyra forskare skriver i DN den 21 januari 2013 i en DN artikel”Misstolkad klimatrapport hotar forskares trovärdighet” (se även David Appells artikel "Wither Global Warming? Has It Slowed Down?" i www.yaleclimatemediaforum.org):
Då en uppvärmning på 4°C under innevarande sekel är ytterst oroande är det viktigt att försöka bedöma hur rimlig en så kraftig uppvärmning är. Enskilda modellsimuleringar har räknat fram en global uppvärmning till år 2100 på 6°C eller ännu mer, men dessa har bedömts som mycket osannolika av FN:s klimatpanel (IPCC 2007). Den långsamma globala uppvärmningen, särskilt under de senaste 15 åren, har förstärkt denna uppfattning.
Sedan 1800-talet har koncentrationen av koldioxid, tillsammans med andra växthusgaser, ökat med cirka 75 procent. Samtidigt har jordens medeltemperatur ökat med cirka 0,8°C. En sådan temperaturökning är betydligt mindre än vad de modellberäkningar ger som bara tar hänsyn till ökningen av växthusgaserna. Detta kan bero på en kompenserande avkylning från aerosolpartiklar, men systematiska fel i modellberäkningarna kan heller inte uteslutas.

Det råder stor osäkerhet om hur känsligt klimatsystemet är för mänsklig påverkan och därmed om hur hög koldioxidhalten måste bli för att ge en uppvärmning på 4°C. Även med en hög klimatkänslighet fordras det troligen en halt på minst 1.000 ppmv. Detta skulle kräva årliga koldioxidutsläpp avsevärt högre än dagens.

Två forskare i Lund, Markku Rummukainen och Marianne Hall, skriver:
Enligt IPCC:s kunskapssammanställning från 2007 ligger klimatkänsligheten troligen mellan 2 och 4,5 grader, med ett troligaste värde på 3 grader (IPCC 2007)... En klimatkänslighet på 3 grader innebär att en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt ökar den globala medeltemperaturen med 3 grader på lång sikt.
Att debatten hettat till sista tiden beror bland annat på att en norsk studie kommit fram till att en klimatkänslighet snarare är 2 grader, vilket innebär att en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt ökar den globala medeltemperaturen med ("bara") 2 grader på lång sikt. Rapporten refererades i DN den 27 januari 2013 och i SvD den 26 januari 2013. En rapport som dock ironiskt betraktats som en Norgehistoria.

Innan vi går längre tillbaka i tiden, drygt 500 miljoner år, så vill jag även kort beskriva en dagsaktuell  rörelse 350.org som menar (de hänvisar till olika forskare, se filmen nedan) att koldioxidhalten måste ligga under 350 ppm om inte jorden ska råka ut för skadligt förändrat klimat och väderkatastrofer. Här en artikel som beskriver deras tankar  och nedan en informativ "kampanjfilm" på 45 minuter:



Klimatet har dock förändrats mycket under jordens historia som sträcker sig 4600 miljoner år tillbaka i tiden. De flesta känner säkert till att i början, när jorden var ung, var "klimatet" på jorden totalt annorlunda. Jorden var så varm att inte ens "fast mark", kontinentalplattor, hade bildats. Den miljö som då rådde är svår att föreställa sig. Låt oss därför raskt gå drygt 4000 miljoner år fram i tiden, till 542 miljoner år sedan, då den kambriska explosionen av liv inträffade. Klimatet har även förändrats mycket sedan denna tid, då avancerat liv började utvecklas på jorden. Nedan en schematisk bild hur klimatet förändrats mellan varmt och kallt under 542 miljoner år:

Vi kan till exempel ovan se att det för 450 miljoner år sedan var en kall period. I diagrammet ovan är det också möjligt att se att det var mycket varmare för 100 miljoner år sedan (då dinosaurierna levde). På annan plats har jag skrivit om denna mycket varma period, kritaperioden.  En "detalj" som lundaforskare har fördjupat sig i är att temperaturen steg kraftigt för 55 miljoner år sedan. Det var då 8-10 grader, varmare än idag.  Sedan började temperaturen sjunka (dock skedde en "tillfällig" temperaturökning för runt 25 miljoner år sedan). Under hela perioden paleogen (65-23 miljoner år sedan) hade vi en temperatur som i genomsnitt var fyra grader varmare (18 grader Celsius) och en koldioxidhalt i atmosfären som i genomsnitt var dubbelt så hög jämfört med den nivå som vi brukar referera till som normal/förindustriell (500 ppm koldioxid i stället för "normala" under de sista 10000 åren innan industrialiseringen, 280 ppm). Under perioden därefter, neogen (23-2,6 miljoner år sedan), hade vi i genomsnitt samma temperatur och koldioxidhalt i atmosfären som vi brukar refererar till som normal/förindustriell (14 grader Celsius och 280 ppm koldioxid). Vi har med andra ord haft en temperatur som legat kring 14 grader Celsius och en koldioxidhalt som legat kring 280 ppm under de senaste 23 miljoner åren (i genomsnitt). Under istiderna de sista 2 miljoner åren har temperaturen och koldioxidhalten dock varit lägre. Idag är den globala medeltemperaturen knappt en grad högre (15 grader jämfört med "referensnivån" 14 grader Celsius) och koldioxidhalten närmar sig idag 400 ppm (ökar just nu med 2 ppm/år). Se även Wolfarth och Björcks (2007) artikel "Vart är klimatet på väg" och Björcks artikel (2008) "Jordens ständigt föränderliga klimat".

Nedan visas vad som hänt med temperaturen sedan dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan:

Vi kan ovan se att det, i stora drag, blivit kallar och kallare under 55 miljoner år (dock en "tillfällig" temperaturhöjning för mellan 25-15 miljoner år sedan). Vi är sedan flera miljoner år tillbaka inne i en kall tid som geologer, enligt tidigare, kallar ishustid. Mer om klimatvariationer under långa (många miljoner år) tidsperioder här. Klimatet har med andra ord varierat mycket under långa tidsperioder. Dessa stora svängningar får en del att komma till slutsatsen att dagens uppvärmning är helt "naturlig".

Utan att förringa de tankar som gör gällande att vi går mot en katastrof om temperaturen ökar med 4 grader så skadar det inte att känna till, vilket hela denna text vill lyfta fram, att temperaturen både varit mycket lägre och mycket högre innan. Det var mycket varmare långt innan människan överhuvudtaget fanns och det har varit mycket kallar långt innan industriella revolutionen, till exempel under sista istiden som varade för mellan 100000 och 11000 år sedan. Likaså har det skett kraftiga temperaturförändringar innan, både inom sista istiden och när vi gick från istid till nuvarande värmeperiod. Svante Björck visade under en föreläsning inom kvällskursen Naturkatastrofer och jordens krafter på Geologiska institutionen i Lund responstider för olika klimatparametrar under övergången mellan istid till den värmeperiod som vi nu befinner oss i. Skiften mellan kallt och varmt, och vice versa, under istid kallas även Dansgaard- Oeschger (DO) events. Nedan ser vi till exempel att när vi gick från kallt till varmt för 14685 år sedan så förändrades årsmedeltemperaturen över 10 grader på tre år!:



Det kluriga är både känna till dessa enorma svängningar i klimatet som förekommit sedan jorden bildades, sedan mer avancerat liv tog fart för drygt 500 miljoner år sedan och vad som hänt under den sista istiden och nuvarande interglacial (dvs de sista 100000 åren); men ändå beskriva, förklara och förstå den rädsla för katastrof som målas upp när dagens ökade växthuseffekt beskrivs. En uppvärmning som vi ännu inte, med stor sannolikhet ännu inte sett slutet på.  De allra flesta av dagens människor med kunskap inom området och som har tid och möjlighet att ta ställning menar att dagens ökade växthuseffekt bör beaktas och begränsas.

Sedan 2,6 miljoner år är vi inne i en istidsperiod som kallas kvartär eller rättare sagt epoken pleistocen (om man inte tar med de senaste "varma" 11000 åren som kallas holocen). Det är under kvartärperioden människan utvecklas (vi, Homo sapiens, har funnit under de senaste 200 000 åren):


Det är under kvartärperioden vi kan se växlingar mellan långa (först ung 40 000 år, sen 100 000 år) kalla och korta (1000 tals år, men kort i ett geologiskt perspektiv) varma perioder.  Forskare som Stewart och Stringer har pekat på ett spännande samband mellan dessa ”senare” klimatvariationer och människans utveckling (Stewart och Stringer, 2012, ”Human Evolution Out of Africa: The Role of Refugia and Climate Change”, Science). Först (mellan 2,6 miljoner år till för 800 000 år sedan) var periodiciteten 40 000 år mellan topparna av varmt klimat. Därefter ändrades periodiciteten successivt till 100 000 år mellan de varma perioderna.
Many studies have produced evidence that the two strongest orbital cycles (obliquity, 41 kyr and precession, 26 kyr) probably drive changes in ice volume.

De sista 500 000 år har vi haft ett klimatmönster med långa (ung 100 000 år) istider (glacialer) och "korta" (ung 15 000 år) värmeperioder (interglacialer). Ett klimatmönster som t ex kan visas med hjälp av isborrning i Vostok:

Samma iskärna (från Vostok) och en annan iskärna (EPICA),  i en annan källa visar samma sak:
Det ska sägas att inom istiderna så var det inte jämnt jättekallt, även då varierade klimatet mycket. Det kunde till och med mitt under istiden vara riktigt varmt, enligt Martina Hättestrand, forskare i kvartärgeologi vid Stockholms universitet. Med detta sagt så är ändå klimatmönstret de sista 500 000 åren tämligen entydigt. En tredje källa som visar samma sak:


En anmärkningsvärd "detalj" som man kan se i ovanstående diagram är att vi under de sista 11 000 åren (under holocen) har haft en förvånansvärd jämn temperatur. Temperaturen har dock varierat även under denna (korta-geologiskt sett) period som geologer kallar holocen. Maxtemperaturen nåddes redan i inledning av nuvarande mellanistid (interglacialen, om vi nu antar att det kommer en ny istid, vilket som sagt är naturligt), för ung 7000-8000 år sedan (någon källa säger mellan 9000-5000 år sedan). Denna varma period under holocen kallas Holocene Climate Optimum (HCO) (perioden har även kallats: Hypsithermal, Altithermal, Climatic Optimum, Holocene Optimum, Holocene Thermal Maximum och Holocene Megathermal). Det var framförallt varmare (ung 3 grader) på somrarna och höga latituder. Ett konkret exempel på att det vara varmare på "stenåldern" är att då fanns kärrsköldpaddan i Sverige (en "relik" finns att beskåda i en monter på Geologiska Institutionen i Lund). Sedan dess har temperaturen successivt sjunkit ung tre grader! (bl a Leif Kullman har skrivit om detta). Nedan visas klimatutvecklingen under senaste 15 000 åren i nordvästra Europa:

Ungefär samma kurva, men en annan källa:
Temperature variations during the Holocene from a collection of different reconstructions and their average. The most recent period is on the right. Note that the recent warming is not shown on the graph.
Temperature variations during the Holocene from a collection of different reconstructions and their average. The most recent period is on the right. Note that the recent warming is not shown on the graph.
En tredje bild, källa, som visar mer "exakt" hur mycket varmare det var för 6000 år sedan:


Ovan visas att det var som varmast för ung 7-8000 år sedan. Det är vidare möjligt att se "lilla istiden" mellan 1300 talet till slutet av 1800-talet (som en liten "dipp" i slutet på kurvan). Nationalekonom Danne Nordling skriver om ovanstående rätt så bra, men förstorar upp de "naturliga" variationerna till dagens ökade medeltemperatur.

Klimatet har med andra ord varierat kraftigt även under de senaste 2,6 miljoner åren (under den tid som geologer kallar kvartär). Under de senaste 500 000 åren har havsytan varit såväl 140 meter under nuvarande nivå som 20 meter över nuvarande. Den istid vi hade sist, för mellan år 116 000 år sedan till för 11 700 år sedan kallas Weichsel. Den förra, innan Weichsel, mellanistiden (eller "värmeperioden") kallas Eem, varade för cirka 130 000 till 116 000 år sedan. Och innan Eem hade vi en istid som geologerna kallar Saale, som var större än senaste istiden Weichsel.

Iskärnor visar på en variation i CO2-halten mellan 200 ppm under istiderna och cirka 260-270 ppm under de interglaciära ("värme-") perioderna. Rörande sambandet mellan temperatur och koldioxid under växlingarna mellan istid och värmeperiod så började temperaturen sjunka vid inledningen till en ny istid tusen år innan koldioxidhalten börjar sjunka. Det är inte koldioxidhalten som är drivande vid växlingen mellan värmeperiod och istid (utan det är med stor sannolikhet det som beskrivs med hjälp av astronomiska variationer, Milankovitchs (Sv) teori). Dagens koldioxidnivå är 400 ppm, dvs över den nivå som gällt de senaste 500 000 åren. Data från iskärnorna stöder alltså tesen om att den nuvarande uppvärmningen inte kan förklaras inom de "normala" cykliska variationerna de senaste 500 000 åren. Samtidigt finns det teorier om att det nu i nutid, de sista 50 åren, fortfarande är så att det är temperaturförändringar som driver koldioxidförändringarna:
Figuren viser globale endringer av CO2 i atmosfæren siden 1980 (grønt), global overflatetemperatur i havene (blå) og global lufttemperatur (rød). Legg merke til at grønn kurve ligger etter både blå og rød kurve. Illustrasjon: Humlum et al., 2012
Artikeln har förts fram bl a på "klimatskeptikernas" hemsida www.theclimatescam.se, under rubriken Humlum ger svar på tal.

Nuvarande värmeperiod, eller mellanistid, geologerna kallar den för Holocen, anses börja för 11700 år sedan (men då fanns det fortfarande is kvar norr om det som senare blev Stockholm!). Men isen började dra sig tillbaka från sitt maxläge "redan" för 20 000 år sedan. Sedan blev isen mindre och mindre, vilket visas här. Så här långt sträckte sig istäcket för 20 000 år sedan:


Beaktar vi hur långa mellanistiderna brukar vara under de fyra sista gångerna, se diagram ovan, så ser vi att vi befinner vi oss i slutet av en värmeperiod/mellanistid. Om några 1000-tals år är det "normalt" att vi åter börjar närma oss en ny istid. Eller, man skulle faktiskt kunna hävda att vi sedan 7000 år tillbaka har fått det kallare och kallare (ung två grader, 3-1 (dvs sista 100 årens uppvärmning på knappt en grad)), dvs vi håller på att närma oss en ny istid redan nu.

Även om det därmed är naturligt att det både har varit mycket kallare och mycket varmare på jorden så är det enligt IPCC 95% säkert att människan under senaste 100 åren påverkat klimatet. Det var en del som på 60 och 70-talet skrev att vi inom relativt "kort" närmar oss en ny istid (dock inte så många som vissa vill ge sken av, vilket utretts av Peterson). Senaste 100 åren har medeltemperaturen på jorden ökat med 0,74 grader (mer vid polerna). Denna ökning har till stor del skett de senaste 40 åren. Det finns dock mycket "detaljer", det har gått en del både upp och ned de sista 40 åren, vilket visas i diagrammet nedan:


Det kan vara svårt att hålla dagens uppvärmning (vad som skett de sista 100 åren) och vad som hänt med klimatet under mycket lång tid, 100 000-tals år, eller till och med 100-tals miljoner år, samtidigt i tanken. Med kunskap från bland annat iskärnor borde vi, enligt ovan, befinna oss i slutet av en "värmeperiod" mellan två istider. Sista värmeperioden började för ung 11 000 år sedan och ser man till de fem värmeperioder som varit innan (med ung 100 000 års mellanrum, Milankovic cykler) så brukar en värmeperiod vara ung 15000 år, vilket leder till slutsatsen att vi med stor sannolikhet befinner oss i slutet av en värmeperiod/mellanistid/interglacial.

Tror inte det är ovanstående tankar kring de långa cyklerna som gör att det i artikel i DN den 7 maj 2012 uppmärksammades att 70 % av kommunpolitikerna tvivlar starkt på klimatförändringarna, och drygt 60 % är tveksamma till om människan orsakat jordens uppvärmning. Nyheten baseras på en undersökning FOI gjort, där 2 389 politiker och chefer i svenska kommuner svarat. Nu fick denna undersökning kritik när det gäller hur resultatet presenterades, men det är klart att det finns motstånd.


Om det nu är så att drygt 60 % av kommunpolitikerna är tveksamma till att det är människan som orsakat jordens uppvärmning så kan det vara värt att titta på argument som ibland förts fram som orsak till variationer i klimatet. Ett sådant argument är att det är variationer i solaktiviteten som orsakar variationer i klimatet. En aktivitet helt bortom människans kontroll. Henrik Lundstedt skriver:
Betraktar man solaktiviteten, beskriven av solfläckstalet, under senaste 150 åren ser man att den varit speciellt kraftig efter omkring 1970. Intressant nog sammanfaller detta med ökningen hos jordens uppmätta temperatur, den så kallade globala uppvärmningen. Denna bild visar hur solvindens elektriska fält och trycket i atmosfären beter sig på liknande sätt vid olika nivåer i atmosfären. Röda respektive blåa områden representerar positiva respektive negativa korrelationer. Om vi låter solfläckstalet beskriva solens aktivitet ser vi inte enbart att den varit extremt kraftig efter 1970, utan att den även verkar vara på nedgång i början av 2000. Det finns forskare som spekulerar om att vi närmar oss ett nytt långvarigt minimum, som 1600-talets Maunderminimum. Det har föreslagits att det kan inträffa år 2100 (Henrik Lundstedt, källa).
Det är dock inte så att solfläckstal och solaktivitet samvarierar. Till exempel trots ett lågt solfläckstal (24 st) under oktober 2003 sågs norrsken så långt söderut som i Lund den 14 oktober. Mer om detta:
Det är fullständigt makalösa förhållanden på solen och i jonosfären just nu, rapporterar forskare från Institutet för rymdfysik (IRF) i Kiruna och Lund. Trots ett lågt solfläckstal på 24 sågs norrsken så långt söderut som i Lund den 14 oktober. Nu har solfläckstalet ökat kraftigt till 330. På solen finns nu kolossala aktiva områden med solfläckar och man har upplevt X17 "solar flares" (soleruptioner), oerhört snabba halo koronamassutkastningar, protonhändelser, kraftiga norrsken och olika typer av effekter på teknologiska system såsom satelliter, kommunikations- och elkraftsystem. Vid IRF:s huvudkontor i Kiruna har man mätt rekordvärden med magnetometern (2000 nT) kl. 21.00 den 30 oktober. Magnetogrammet visade kraftiga elektriska strömmar mot sydväst i jonosfären på 100 km höjd. En kompassnål på jorden skulle ha svängt mer en 20 grader. Solforskare Henrik Lundstedt vid IRF:s enhet i Lund berättar att en oerhört snabb halo koronamassutkastning med negativ Bz-komponent har kommit fram till jorden och skapar mycket kraftiga effekter. (källa).
Från solen kommer inte bara ljus (fotoner) utan även partiklar vilket brukar benämnas solvinden, vilket påverkar jorden på kort sikt. Solvinden består av ett plasma som rör sig ut i en hastighet på 300 km/s (långsam vind) upp till 700 km/s (snabb vind). Plasmat består främst av 90% vätejoner (protoner), 10% heliumjoner. Men det förekommer också koronamassutkastningar som har högre densitet och hastighet än den normala solvinden:
Solytan är en kokande plasmahärd med utbrott, facklor mm. Detta gör att plasma från olika regioner kan ha olika hastigheter, densiteter och magnetfältsriktningar. De olika spiralerna kan röra sig långsamt eller springa i kapp, vilket innebär en komplex solvind. För effekter vid jorden är det framförallt koronamassutkastningarna som dramatiskt förändrar solvinden. Koronamassutkastningar plasmamoln som har högre densitet och hastighet än den normala solvinden. Ett sådant moln kan röra sig från 300 km/s till över 2000 km/s och nå jorden på ca 4-7 dagar. (källa).

Henrik Svensmark är en forskare som en lång tid framhållit ett samband mellan solvinden och klimatet på jorden:  
He wasn't the first scientist to have the idea, but he was the first to try and demonstrate it. He got in touch with Mr. Friis-Christensen and they used satellite data to show a close correlation among solar activity, cloud cover and cosmic-ray levels since 1979.
(Anne Jolis, 2011, "The Other Climate Theory- The politics behind cosmic rays", The Wall Street Journal)
 Solen är med andra ord oerhört kraftfull källa och kan både mycket direkt på kort sikt och över längre tid förändra förhållandena på jorden. Till exempel lyfts ofta låg solaktivitet och lilla istiden fram. Men låg solaktivitet, så som rådde under lilla istiden på 1600-talet, spelade bara en marginell roll för avkylningen. Det hävdar forskare vid Potsdam Institute for Climate Impact Research. Georg Feulner har kört data om solaktiviteten över norra halvklotet de senaste tusen åren i en klimatmodell. Han har då funnit att den låga solaktiviteten under 1600-talet bidrog till en sänkning av temperaturen med 0,3 °C. Andra faktorer som bidrog mer till det kalla klimatet under lilla istiden var ändrad sammansättning av växthusgaserna och den kylande effekten av svavelutsläpp från vulkaner, hävdar Feulner. (Håkan Abrahamson, 2011, ”Solfläckar har liten roll för klimatet”, Ny teknik).

Solinstrålningen påverkar helt klart förhållandena på jorden, men även om ”solar flares” och koronamassutkastningarna är kraftfulla företeelser anser de flesta att det inte är dessa aktiviteter som primärt avgör klimatet på jorden, utan mer långsamma förändringar av ”relationen” mellan jorden och solen som beskrivs av Milankovitchs teori. När börjar då solinstrålningen nå så låga värden att en ny nedisning kan börja? Tidigast om 60000 år säger en källa:
Wolfarth och Björck (2007) säger i artikeln "Vart är klimatet på väg" att vi får "vänta" 100000 år på nästa istid:
Först om 55 000 år tycks solinstrålningen nå så låga värden att en nedisning kan börja. Den avbryts antagligen ganska snabbt igen på grund av ett instrålningsmaximum om 65 000 år. Inte förrän om 100000 år beräknas en större nedisning inträffa efter en längre period med sjunkande instrålning som följs av ett klart minimum. Sammanfattningsvis blir solinstrålningen de kommande 50 000 åren en så svagt styrande klimatfaktor att andra processer lätt kan bli avgörande.

Sommarsolinstrålning (i juni) på 65 grader nordlig bredd, vilket ofta lyfts fram som en avgörande faktor för när istider ska "komma och gå", de sista 350 000 åren samt 150 000 år framåt:

Låt oss mot slutet av denna text tänka på vår närmaste tid, våra barn och barnbarns uppväxttid. Under denna tid kan vi anta att drygt 95% av forskarna är inne på rätt spår när de hävdar att den ökade växthuseffekten beror på människans utsläpp av växthusgaser som koldioxid. Och vi kan anta att en temperaturökning på två till fyra grader är trolig till år 2100, vilket innebär enorma påfrestningar för mänskligheten. Ökad temperatur är ett problem vi antas få hantera lång innan nästa istid. Ett steg på vägen kan vara att anamma tankarna kring en "grön ekonomi". Karl-Henrik Robèrt, professor i strategisk hållbar utveckling och grundare av Det Naturliga Steget, skriver dock på SvD Opinion den 16 februari 2013: Flummigt att [enbart] hänvisa till grön ekonomi.

Avslutningsvis: De senaste 800 000 åren har det varit vanligare med långa tider med istid än perioder av värme. Detta, att vi inom en "snar" framtid kan vänta oss en ny istid, kan sägas utan att förringa den ökade växthuseffekt som människan orsakar med 95 % säkerhet. Om vi inte ställer om vår verklighetsbild och minskar vår användning av energi och går över till förnyelsebara energibärare under den närmaste tiden hinner vi ställa till med mycket oreda under de närmaste 100 åren.  Att minska användningen av fossila bränslen måste även göras av den enkla anledningen att de fossila bränslena nu sinar, produktionen har (eller kommer mycket snart nå en produktionstopp) nått sin topp, vilket beskrivs inom peak oil. I denna text har vi visat på att ett förändrat klimat både kan beskrivas som något som sker helt utan människan påverkan och att det är människan som påverkar klimatet. Vidare har vi visat på att det i  framtiden med mycket stor sannolikhet blir varmare, innan vi långt senare, kanske om 100 000 år, går in i en ny istid.